Internet hemma fungerar inte, vilket kommer innebära kass uppdatering tills det är fixat. Fannie är i Italien och jag är kissnödig och trött. Vi hörs.

Idag är det valborg, för er som missat det. Jag ska snart möta Amanda och handla massa mat o annat smarrigt till ikväll när en hel drös människor kommer. Både nya som gamla, och ännu okända kompisar blir det. Blir himla roligt tror jag! Hoppas ni får en fin valborgsmässoafton, pussss.

Det var en gång en ung flicka och en mycket ung man. De sutto på en sten vid en udde, som sköt ut i sjön, och vågorna skvalpade ända fram till deras fötter. De sutto tysta, var och en i sina tankar, och sågo solen gå ner.

Han tänkte, att han gärna ville kyssa henne. När han såg på hennes mun, föreföll det honom som om det just var meningen med den. Han hade nog sett vackrare flickor än hon, och egentligen var han kär i en annan, men henne kunde han visst aldrig få kyssa, ty hon var ett ideal och en stjärna, och "die Sterne, die beghert man nicht".

Hon tänkte, att hon gärna skulle vilja att han kysste henne, för att hon skulle få ett tillfälle att bli riktigt ond på honom och visa hur djupt hon föraktade honom. Hon skulle resa sig och draga kjolarna tätt omkring sig, ge honom en blick bräddad med isande hån och gå sin väg, rak och lugn och utan onödig brådska. Men för att han inte skulle gissa vad hon tänkte, sade hon lågt och sakta:

-Tror ni det finns ett liv efter detta?

Han tänkte, att det skulle gå lättare att kyssa henne om han svarade ja. Men han kom inte riktigt ihåg, vad han vid andra tillfällen möjligen kunde ha sagt om samma ämne, och han var rädd att råka i tvetalan. Därför såg han henne djupt in i ögonen och svarade:

-Det finns ögonblick då jag tror det.

Detta svar behagade henne utomordentligt, och hon tänkte: Jag tycker i alla fall om hans hår, och hans panna också. Det är bara synd att hans näsa är så ful och så har han ju ingen ställning - bara en student, som läser på prillan. Det var inte en sådan fästman hon skulle förarga sina väninnor med.

Han tänkte: nu kan jag bestämt kyssa henne. Men han var i alla fall förskräckligt rädd; han hade aldrig förr kysst någon familjeflicka, och han undrade om det kunde vara farligt. Hennes pappa låg och sov i en hängmatta en bit därifrån, och han var borgmästare i staden.

Hon tänkte: Kanske det är ännu bättre om jag ger honom en örfil, när han kysser mig.

Och hon tänkte åter: Varför kysser han mig inte, är jag så ful och obehaglig?

Och hon böjde sig fram över vattnet för att spegla sig, men hennes bild bröts i vågskvalpet.

Hon tänkte vidare: Jag undrar hur det kan kännas när han kysser mig. I verkligheten hade hon ju bara blivit kysst en gång, av en löjtnant efter en bal på stadshotellet. Men han luktade så illa av punsch och cigarrer, och det hade visserligen smickrat henne litet att han kysste henne, eftersom han i alla fall var löjtnant, men eljest tyckte hon inte att det var så mycket med den kyssen. För övrigt hatade hon honom, därför att han inte hade friat till henne efteråt eller ens brytt sig om henne alls.

Medan de sutto så, var och en i sina tankar, gick solen ned och det blev skumt.

Och han tänkte: Eftersom hon sitter kvar vid min sida, fast solen är borta och det har blivit skumt, så kan det ju hända att hon inte har så mycket emot om jag kysser henne.

Och han lade sakta armen om hennes hals.

Detta hade hon icke alls tänkt sig. Hon hade trott att han bara skulle kyssa henne utan vidare, och så skulle hon ge honom en örfil och gå sin väg som en prinsessa. Nu visste hon inte, hur hon skulle göra; hon ville nog bli ond på honom, men hon ville inte heller gå miste om kyssen. Därför satt hon alldeles stilla.

Då kysste han henne.

Det kändes mycket underligare än hon hade trott, hon kände att hon blev blek och matt, och hon hade alldeles glömt att hon skulle ge honom en örfil och att han bara var en student som läste på prillan.

Men han tänkte på ett ställe i en bok av en religiös läkare om "Kvinnans släktliv", där det stod: "Man vakte sig för att låta den äktenskapliga omfamningen komma under vällustens herravälde." Och han tänkte att de måste vara mycket svårt att vakta sig för, då redan en kyss kunde göra så mycket. 

När månen gick upp, sutto de ännu kvar och kysstes.

Hon viskade i hans öra:

-Jag älskade dig från första stunden jag såg dig.

Och han svarade:

-För mig har det aldrig funnits någon annan i världen än du.



- Hjalmar Söderberg

Nu är skrivdelen i engelskanationella avklarad, jag tror det gick bra. Upptäckte för ett tag sedan att jag måste glömt min ring vid handfatet på skoltoaletten imorse, så jag gick ner till vaktis för att kolla om den var där. Det var den. Som någon sade förut "det enda som snos på globala är laddare till datorerna."

Imorse var det fruktansvärt svårt att komma upp ur Fannies sköna säng. Men gick gjorde det och i tid till spanskan hann jag också, för att upptäcka att vi inte har någon spanska. Oerhört frustrerande må jag säga.

I eftermiddag ska jag, Fannie, Tilda och möjligtvis ett par till samla in namn mot pälsdjursfarmning(länk). Jag och Fannie har gjort det en gång förut, fick in 105 namn om jag inte minns fel. Det är fascinerande hur olika människor beter sig mot oss som samlar in namn, många är hur trevliga som helst, andra försöker vara coola och en del säger nej tack innan man ens fått säga det man vill ha sagt.
Nej tack till vadå? Jag säljer inga dammsugare och jag vill inte råna dig på mobilen heller.

1, 2 och 3 från Cocoo.
4 från Zanzlösazmycken.
5, 6, 7 och 8 från Acessoara.

Ringar är så in i norden jäkla snorsnyggt. Det är nästan tur att jag har begränsade tillgångar, annars hade jag väl inte kunnat hålla fingrarna borta från dessa godbitar. Nummer 1, 2, 3 och 7 är dock så snygga att man kanske skulle råka klicka hem dem..

Mina skills är minimala och min tur är sällan med mig, men nu har jag iallfall tagit mig tid att fixa ihop en ny bloggdesign. Långt ifrån perfekt, men den får duga ett tag iallfall.