Eftersom att det var relativt varmt ute imorse bestämde jag mig för att gå till tåget istället för att vänta på bussen. Med Markus Krunegård i lurarna blev stegen lätta och humöret steg. Halvvägs till centurm bestämde jag mig för att le mot alla personer jag mötte, för att se hur många som log tillbaka. Mina leénden möttes av en del småleénden, ignoreranden och så ett jättesmile från en kvinna som stannade sin bil när jag skulle gå över vägen. Är det inte fantastikt hur mycket ett litet leénde kan göra för en människa?

Att få ett leénde från en okänd person är så himla roligt tycker jag, att någon bryter sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-normen är något som kan göra min morgon hudra gånger finare än den skulle varit utan leéndet.

Summan av kardemumman är att min "gör-folk-glada-promenad" även gjorde mig glad, vilket resluterade i att jag kom till skolan och pladdrade och skrattade som aldrig förr på en torsdagmorogn klockan kvart i nio.

Upp med mungiporna och ha det bra!

Jag tittade på hela serien igår. Vi har den inspelad på vhs, vilket betyder tillbakaspolning, hack och brusig bild, men det är nästan en del av grejen, tycker ni inte? Hur som helst så är Dårfinkar och dönickar, enligt mig, en av de bästa serier som finns, den är helt underbar! Om ni inte har sett den så har ni absolut något att se fram emot.

Simma lungt.

En kille som rider, sminkar sig eller är blyg och osäker är en fjolla, eller hur? Alla de där sakerna är sådant som tjejer håller på med, aldrig att en man kan vara sådan. Män ska ju vara män, tycka om att snickra och mecka med bilar, umgås med grabbarna och allra helst träna på gym ett par gånger varje vecka. Det är på så sätt han blir omtyckt, av killgänget och av tjejerna. För det är ju klart att han ska tycka om tjejer, fnissiga tjejer i rosa kläder och höga klackar, tjejer som roar sig med shopping och fika med kompisarna. 

Han och hans polare fikar inte, tar en kaffe på sin höjd, men aldrig fikar, för det är ju sådant tjejer gör. Sitter på café och smuttar på en latte i timmar och snackar med kompisen om problemen sin pojkvän, om hur otroligt söt den där kompisen var och om hur otroligt korkad den där andra kompisen var när hon gjorde si och så.

Idealen finns överallt runt omkring oss. De är små oskrivna regler som tränger sig in i hjärnan och påverkar oss utan att vi kanske ens vill det. De är så osynliga att vi kanske inte ens märker att de finns där. De är något som sätter sig i våra huvuden och påverkar oss hela tiden, varje dag. Får oss att reagera på saker. Som om en kille skulle börja sminka sig: ”Vadå är han bög eller?” Eller om en tjej meckar med bilen: ”Nänä bort med tassarna stumpan, låt din kille sköta det där istället.”