För några dagar sedan var jag påväg hem och gick över Västerbron, det var kväll och minst lika kallt som nu. En man gick ikapp mig och frågade om jag ville låna hans vantar, jag såg ut att frysa, sa han. Det gjorde jag ju också. Han var lång, minst en och nittio, och hade mörkt lockigt hår som krusade sig i den fuktiga luften. Jag sa att då skulle ju han frysa om händerna, men han svarade att han hade stora och varma fickor på sin blå anorak. Så jag tog på mig hans vantar, de var senapsgula. Sen fortsatte vi gå och jag fick veta att han var fransman och arbetade deltid som tunnelbaneförare. Han tyckte om att se de vindlande spåren framför sig, sa han. Det var som om de var oändliga, aldrig tog slut. Han fick veta att jag är härifrån, från Stockholm, och att jag drömmer om en lägenhet med fönster man får plats att sitta i, och att det sötaste jag vet är ulliga kattungar. Han lyssnade på Louis Armstrong och det gör ju jag också. Sedan tog bron slut och han skulle åt vänster medan jag skulle ta fyran som kom precis då. Jag tackade för lånet av vantarna och vi sa hej då, sedan gick jag på bussen och vinkade genom fönsterrutan innan bussen rullade hemåt.