Jag har en kakburk i plåt som är som tre burkar på varandra, och den brukar jag fylla med nybakade kakor på nätterna eller på söndagseftermiddagar när solen skiner och det luktar höstlöv eller vintersnö ute. Sen när kakburken är full och klockan är kanske tre eller ibland ännu mer så skickar jag iväg sms till en god vän eller två och bjuder in till kak- och saftkalas. I vanliga fall får jag ju såklart inte svar förren flera timmar senare, men en gång pep det till i min mobil nästan på direkten. Det var en av mina absolut finaste vänner som inte kunde sova och sa att hon gärna kommer över på kalas nu med en gång. Det är så bra för hon bor bara ett par hundra meter bort så vill jag ha en vän snabbt som ögat så tar det inte lång tid innan hon dyker upp. Den här gången hann jag precis blanda röd och gul saft innan det plingade på dörren. Sen satt vi vid mitt lilla köksbord och drack saft ur vackra kristallglas och åt kakor ur kakburken. De var fortfarande lite varma. Sen spelade vi fia med knuff säkert tjugo gånger och hon vann varje gång, kanske är det de röda och blå spelpjäserna som bär otur med sig. Klockan halv fem och då var det ju ingen idé för henne att gå hem, så vi satte oss i varsin ände av soffan och delade på mitt täcke som jag hämtade ur sängen. Så satt vi och pratade mest om framtiden och om tyllkjolar och om hur fint det är att ha picknick på sommaren. Hon berättade om sin semester i Paris och om hur kärleksfulla alla människor verkade vara där. Tydligen håller folk varandra i handen hela tiden och det står par som pussas i varje gathörn. Och så fanns det små, söta meddelanden på husfasaderna eller på gatstenarna i vissa kvarter, ”kom ihåg att du är vacker” till exempel, fast på franska såklart.