Det är så härligt att promenera när höstsolen lyser en i ansiktet så att man måste kisa och träden är gula, röda och allt däremellan. Så har man bra musik i öronen och tar ett par små danssteg längs vägen när ingen är i närheten. När det är så tycker jag om att blunda och försöka gå som vanligt fast jag inte ser något eller har någon att hålla i. Det är rätt läskigt och hittils har jag inte klarat mer än tjugo steg ungefär, för sen känns det som att jag ska gå in i något fast jag vet att det inte finns något att gå in i. Och så öppnar jag ögonen ändå och måste börja räkna från noll igen. Det är faktiskt ganska roligt att underhålla sig med, när man har höstsolen i ansiktet och bra musik i öronen.